Hat. Hat är ett starkt ord. Hat är något man sällan känner, men jag tror faktiskt att det är precis det jag känner nu. Jag hatar dig. Jag hatar dig som tar dig friheten att ta på mig och andra tjejer utan att du fått tillåtelse till det. Jag hatar dig som visslar och ropar efter mig på gatan. Jag hatar dig som vevar ner rutan och följer efter ensamma tjejer i din bil mitt på natten. Jag hatar dig som får mig att känna mig osäker sent på kvällen. Jag hatar dig som får mår mig att greppa handväskan och nycklarna, med adrenalinet pumpande i kroppen. Jag hatar dig som ska visa upp dig när du är med dina grabbar. Jag hatar dig som tar dig friheten att genom blickar och ord trakassera tjejer för hur de är klädda (kjol, tights etc). Jag hatar dig som inte kan ta ett nej. Jag hatar dig som våldtar, men jag hatar inte män. Jag hatar individer. Du, du som läser det här och tar åt dig, jag hatar dig också. Jag hatar dig om du någon gång gjort något utav det jag precis skrev och jag börjar bli så less på att ingenting någonsin blir bättre..
Jag undrar när allt sådant här ska få ett slut? Ska jag behöva vara rädd när jag är ute, ända till den dagen jag dör? Ska vi kvinnor inte kunna känna oss trygga när vi, precis som ni män, bara är ute och gör vår grej. Jag kan med handen på hjärtat säga att det är en rad olika saker som jag låter bli att göra, på grund av just det här. Jag hatar inte män, jag hatar individer.
Jag är trött på att ständigt läsa artiklar om kvinnor som utsatts för våldtäkter. Det kan vara av en, eller flera killar och det känns bara tyngre och tyngre för varje gång. Sedan ställer jag mig frågan, är det såhär vi vill ha det i vårt samhälle? Ska vi bara ge upp hoppet och acceptera läget? Ska vi kvinnor behöva bita i det sura äpplet och bara kasta in handduken? Vad ska jag säga till mina barn om jag får döttrar i framtiden? Alla män våldtar inte, men det är alltid män som våldtar. Jag hatar inte män, jag hatar individer.
När jag var i Grekland för några dagar sedan, hände en sjuk grej. Vi var nere vid hamnen nära hotellet och skulle käka middag. Klockan var kanske runt 22-23. En man och en kvinna passerar oss. Plötsligt ser jag hur mannens blick fastnat på mig och uppenbarligen gör hans respektive det också, för i samma ögonblick slår hon till honom och börjar skrika åt honom på grekiska. Sedan vänder hon sig mot mig med en blick som hade kunnat döda. Då undrar jag för ett kort ögonblick, vad jag gjorde för fel? Jag hade långbyxor och blus, vilket fick mig att känna mig mer irriterad än kränkt. Jag hade gärna talat om för den kvinnan att jag inte direkt var särskilt pigg på att få en massa blickar från hennes 40 åriga man, men jag förstod med ens att hon inte kan ha haft mycket mer än honom innanför pannbenet. Återigen, jag hatar inte män, jag hatar individer.
Att det ser ut som det gör i samhället idag är en sak, men att det inte tycks ske någon förändring oroar mig.
Kvinnor utsätts på olika sätt runt om i världen, och även här i Sverige, men när ska det egentligen få ett slut?