Skulle egentligen skrivit inlägget tidigare idag, men det fick la bli lite senare. Anyway, i det här inlägget kommer jag beröra ett relativt känsligt ämne. Hur ni som läser inlägget kommer uppfatta det som står, kommer skilja sig väldigt mycket beroende på hur mycket man själv kan relatera till det, men men det är ju som med allt annat. Let's get started!
När ni var små gott folk, brukade inte ni vid minsta lilla problem också höra den tröstande meningen, "prata med en vuxen"? Och visst är vuxna bra? Ja mena, jag är ju själv "vuxen" åtminstone om man utgår ifrån ett samhällsperspektiv på gränsen mellan barn och vuxen. Nåväl, jag vill även klargöra att jag inte kommer att prata om vuxna generellt när jag skriver det här inlägget, så tant Märta, ta inte åt dig i onödan.
När jag var yngre trodde jag som så många andra barn att vuxna var perfekta. Vuxna kunde inte göra fel. De var pedagogiska, utbildade, förståndiga (?), hade en lösning på alla problem och alla vuxna var vänner, alla vuxna tycker om varandra etc. De var åtminstone de scenarierna jag hade om vuxna generellt. I takt med att jag blev äldre och äldre började jag dock inse vilken läskigt skev världsbild jag haft under alldeles för många år. Man kan tro att man som barn hade en ögonbindel eller något.. well oh welll. Jag började märka hur vuxna verkligen behandlade varandra och jag säger inte att man ska tycka om alla, för det går ju inte. Man har inte samma personkemi som övriga befolkningen på hela planeten. Vem kan man klandra för det? Men när man för första gången upptäcker att mobbning sker bland vuxna, förändras hela ens bild. De vuxna, våra tryggheter. Vad hände? Vettet tog en genväg och slank ut genom munnen. Men min stora fråga är, hur kan man som exempelvis lärare, ha mage att stå där framme i klassrummet och prata om vilka skador mobbning kan ställa till med, och sen göra samma saker själv? Hallå? Verkligheten knackar på dörren.. Jag kan fatta att man som femåring inte förstår vilka konsekvenser som kan komma av mobbning, men komigen, så fort man utvecklat sitt abstrakta tänkande, som sker i femtonårsåldern, så finns det inga ursäkter längre. Man kan undra om vissa glömde hjärnan i leksakslådan på dagis. Helt ärligt, hur kan man prata om hur mobbning skadar andra människor, medan man själv utövar det, hur kan man vara en sådan hycklare? Nu säger jag inte att detta gäller alla, långt ifrån, men det är helt klart ett samhällsproblem. Idag är cirka 60000 barn i Sverige utsatta för mobbning, men hur många vuxna som utsätts, är ett mörkertal. Media tystar ner vuxenmobbningen. Alla vet att den finns där, men varför pratar man inte mer om den? Man har nödvändigtvis inte ett mer stabilt psyke när man är 25, än man hade när man var 14.
Vad får mobbning för konsekvenser då?
1. Till att börja med så kan mobbning kan bryta ner en annan människa psykiskt för all framtid.
2. Det kan bli ett samhällsekonomiskt problem, då många som varit/är mobbade inte kan arbeta på grund av att de gått in i väggen/blivit utbrända eller fått en depression.
3. Många som blivit/blir mobbade begår självmord eftersom de inte orkar mer.
Det kanske inte är just du som läser det här som utövar mobbning, du kanske är en av de snällaste människorna som gått på jorden, men snälla, ta då inte åt dig av det som står. Den som känner att den har anledning att ta åt sig, bör ta sig en funderare kring varför man känner sig träffad.
Jag vill avsluta det här inlägget med att uppmana folk till att börja fundera över hur de själva agerar i olika situationer och hur du behandlar de människor som finns runt omkring dig och handla utifrån det. Om man som vuxen kränker eller mobbar någon av sina kollegor kan man börja fundera över om man själv skulle vilja vara den förälder som måste torka sitt barns tårar varje kväll för att han eller hon inte kan gå till skolan på grund av mobbning.
Precis som jag nämnde i början så blev det här ett ganska tungt inlägg, men sådant här berör mig starkt och jag som så många andra, är trötta på att folk vägrar öppna ögonen och granska den verklighet de själva är emd och bidrar till. Jag tycker att om man kan förespråka att något är fel, då bör man handla därefter. #liveasyoulearn
Ha det så bra och ta hand om varandra, vuxna som barn!
Lots of love!
Never forget...
