Det här blir mitt första inlägg där jag skriver om mig själv och något som jag själv haft problem med till och från genom åren. Nämligen min fobi. Alla människor har vi något som tynger ner oss, eller något vi tycker är extra svårt. Vissa har mer en sak att kämpa med, andra har inget de lider av så mycket att det begränsar deras vardag. Hur var/är det för mig då. Well, det här är första gången jag skriver ut det här i sociala medier, tror jag iallafall, men många känner redan till det så för er blir det ingenting nytt.
Det började någon gång när jag var sju/åtta år. Jag fick svårt att äta, kunde inte svälja mat, rasade i vikt enormt, mina föräldrar och lärare blev oroliga. Lärarna trodde att det rörde sig om en ätstörning, men mina föräldrar förstod direkt vad det var. Jag hade drabbats av en fobi. Och som många säkert känner till, så får fobier ofta fysiska symptom oxå, ofta illamående, andningsvårigheter, tunnelseende, listan är lång. De konstaterade att det rörde sig om kräkfobi, det vill säga en överdriven rädsla för att antingen själv spy, eller se någon annan göra det. Jag gick i terapi under cirka 1 års tid när jag blev äldre vilket hjälpte enormt. Dock är kräkfobi en sådan fobi som aldrig försvinner helt, man får helt enkelt lära sig leva med den, och lära sig att ta det lugnt i jobbiga situationer. Problemet är dock att om någon med kräkfobi faktiskt spyr, kan det antingen lindra skräcken, eller göra den 1000 gånger värre. För mig har det inte varit så tufft som det varit för andra. Mitt enda problem har varit att kunna hålla mig lugn när folk pratat om magsjuka, eller om jag skulle må akut illa.
Hur är det då att leva med någon som har en fobi?
Jag skulle säga att den frågan är relativt svår att ge ett exakt svar på i och med att det beror på i vilken grad fobin tar sig uttryck och hur "djupt" den sitter och tro det eller ej. Mycket beror på omgivningen. Jag växte upp i en stöttande och förstående familj. När jag sedan kände mig mogen nog att prata med mina vänner om det har de varit lika stöttande. Så mycket beror på hur människorna omkring än visar hänsyn och ger sitt fulla stöd när det behövs. Cred till er! Även en av mina lärare på gymnasiet som jag pratat med har varit väldigt snäll och förstående, så Klara om du ser det här, cred till dig med. Jag läste även att kräkfobi är en av de vanligaste fobierna idag och jag måste säga att jag blev förvånad. Idag känner jag andra som har det, men för några år sedan skulle jag aldrig kunna föreställa mig hur pass vanligt det faktiskt är. Paow till exempel, vilket även hon bloggat om några gånger. Där beskriver även hon hur hon upplever det och vad man kan göra som anhörig osv.
Idag kan jag stolt säga att jag mår mycket bättre, men det är klart paniken kan komma smygandes ibland såhär på senhösten/vintern.
Mina tips till andra som lider av fobier och/eller har eni bekant som gör det:
1. Var inte orolig, du har säkerligen mer än en anhörig som har någon form av fobi, lindrig eller stark. Allt du kan göra är att visa ditt stöd när det behövs, men ta inte upp det i onödan. Bara om du märker att hen behöver det.
2. Om du själv lider av en fobi, träna på att utmana dig själv, expopera dig, gör sådant du tycker är svårt. Har du social fobi, prova sakta men säkert att träna på att Prata inför mindre grupper, har du klaustrofobi, åk hiss med någon du känner dig trygg med. Har du bakteriefobi, ta i dörrhandtag utan att tvätta händerna direkt efter etc.
3. Känner du att fin fobi, eller om du har någon nära anhörig som har en fobi som gör att den personen börjar begränsa sig och inte längre kan göra saker på grund av rädslan. Börja gå hos en terapeut! Det hjälper och det är lika självklart att söka hjälp när man mår dåligt psykiskt, som man gör när man har brutit benet.
Hoppas inlägget underlättade för någon och var inte rädda att kontakta mig privat om det skulle vara något.
Vi hörs!